Håret

Hemma hos Mamma och Pappa och håret börjar trilla. Jobbigt.

Hur många vänner kan man ha?

I bland vet man inte vart man ska vända sig. I bland måste man googla konstiga frågor i hopp om att det någonstans i rymden, eller i alla fall på internet, finns någon som sitter inne med ett svar.

I går fick jag ett telefonsamtal från en vän. Det var ett konstigt och stolpigt samtal, kanske på grund av att jag inte talat med henne på mer än ett år. Kanske mer än ett och ett halvt.

Allt är extremt nu och jag kommer på mig själv med att mitt i allt detta befinna mig i någon sorts värderingsprocess. Till exempel räknar jag vänner. Det är svårt, för vad är egentligen en vän? När livet ställs på huvudet reagerar folk omkring dig mycket olika. Dem du trodde stod dig nära visar sig befinna sig på något helt annat ställe och andra personer, som du inte visste brydde sig om dig, dyker upp och visar sig vara riktiga klippor.

Jag har alltså räknat vänner och kommit fram till att jag har tre. Förutom min man och min familj. Det var ju ynkligt, tänkte jag. Under 33 år har jag alltså endast lyckats att skapa och behålla tre vänskapsförhållanden. Det betyder alltså mindre än en på tio år. Inte så konstigt att man känner sig ensam i bland. Jag är ju JÄTTE ENSAM!!

Sen kom jag att tänka på att det kanske har varit själva min definition av vänskap som gjort att jag känt mig ensam i perioder. Låt oss säga att jag har haft en ganska bred uppfattning om vad en vän är. Alla har liksom fått vara med. Till exempel har inte det faktum att man inte hörts av på ett år eller mer varit något hinder. Man är ju vänner. Klart man är.

Det är inte med bitterhet men med en sorts lättnad jag har kommit till insikt om att vänner har man få av och bekanta ganska många. Jag har hört det sägas men inte förstått den verkliga innebörden förrän nu. Så skönt för mig att slippa besvikenkänslor på alla dessa stackars bekanta som utan eget medgivande tvingats in under min vänskapstyrrani.

För trots att jag varit så generös med att betrakta bekanta som vänner så har jag i ordet vän samtidigt lagt fler förväntningar än jag varit medveten om. Så orättvist mot mina f.d vänner och numera bekanta! Ingen chans att påverka alla tysta krav jag ställt på dem.

Bekanta är bra att ha. Det är roligt att ha bekanta. Alla mina fyller någon sorts funktion i mitt liv och säkert fyller jag också någon i deras. Jag är medveten om att de kommer att komma och gå. Liksom jag kommer att komma och gå här och var. Ja, ni förstår.

Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här. Vill skriva en lovsång till mina tre vänner. Men det förtjänar sin egen post.

Tjockisdräkt

Har idag inhandlat höstens uniform. Två tights som ser ut som jeans och två stora tröjor. Vill gömma mig nu, fram tills jag är frisk och har två bröst igen.

Den allra sista sommardagen.

Ja, så sa de på TV i går i alla fall. Köpenhamns sista sommardag var en riktig skitdag för min del. Orkade mig inte ut alls. Trots eller på grund av det strålande vädret. Jag vet inte vilket.
Jag är trött och det molar i kroppen. Som om jag är på väg att få feber ungefär.

Gjorde ett försök vid ett-tiden och följde med S till återvinningen med tomglas och burkar. Blev förbannad på varenda människa på gatan. Så himla sorglösa och vackra och gud vet vad.

Började grina utanför SuperBrugsen så S fick följa med mig hem.

I dag känns inget värt. Jag har inget att se fram emot.

Peruk

Om några få dagar kommer håret mitt att börja trilla av. Det känns inte så kul. Har försökt förbereda mig så gott det går genom att klippa mig kort och försöka hitta något alternativ till huvudduk som känns ok. Jag känner mig inte förberedd över huvud taget.

1995, när jag var sjuk första gången, betydde det konstigt nog mindre än det gör nu. Den gången hade jag inga som helst förhoppningar på att jag skulle leva ett normalt liv under behandlingen och det kändes inte som att det spelande någon roll vad för slags frisyr jag hade inne på mitt rum på Karolinska.

Jag sa ändå ja när de erbjöd mig peruk och det kom en snäll dam med olika modeller som hon visade mig när jag låg i sängen med dropp. Jag var nog ganska viljelös omkring det där. Det spelade ingen roll. Perukdamen tittade på det hår som satt kvar på min skalle och valde en härlig sak ur Dolly Partons egen serie samt försäkrade mig att den "gick att klippa ur och klippa till så den inte blev så stor". Tjena. Dolly Parton är fantastisk men hennes hår passade helt enkelt inte på mig.

Jag tog mig igenom hårlösheten den gången med gubbkepsar och olika snusnäsdukar. Som jag minns det så gick det ganska bra, kanske på grund av att det då, 1995, var lite inne för tjejer att raka huvudet. Jag var alltså inte trendig, kan jag informera om nu i efterhand, men folk fick ju gärna tro det :)

Med hopp om att något kanske skulle ha hänt på fronten åkte jag trots allt ut till Charlottenlund (fancy förort till Köpenhamn) idag för att kolla in ett perukställe som min sjuksköterska tipsat mig om. Jag hade hoppats på att hitta en liten lugg att stoppa in under sjalen eller nåt. Tyvärr verkar perukhår anno 2011 vara av samma Barbiekvalitet som 1995 så jag kom hem med en liten mössa i trikå i stället. Undrar vad Dolly skulle sagt om den.

Utan titel

Dagen efter.

Ja, idag känns det sannerligen som dagen efter. Lätt illamående, trött och huvudvärk. I går sov jag nästan hela dagen. Förmodligen av utmattning efter all gråt på sjukhuset men också för att sjuksköterskan givit mig en Stesolid.
Ska försöka gå ut nu.

Första cellgifterna.

Cellgiftsbehandlingen har börjat idag. De hade problem att sticka mig, jag har tunna ådror som ligger djupt, och fick skicka mig till en annan avdelning för att sätta nålen. När jag kommer tillbaka kopplar min sköterska fast droppet. Jag gråter nästan oavbrutet när giftet droppar in i min arm. Jävla skitcancer.

Hur allt egentligen började.

1995 och jag har precis fyllt 17 år. Jag har den bästa tiden i mitt liv. Jag har flyttat hemifrån för att gå på gymnasiet och jag har fått en massa nya vänner som jag dricker påtår, tretår och tiotår med varje eftermiddag på "vårt" café. Jag har sol i sinnet och framtidstro. Livet börjar nu!!!

Det är bara så konstigt att jag är så trött. Jag kan inte hålla mig vaken på lektionerna. Jag somnar i tid och otid och mina lärare börjar undra om något är fel. Jag är ganska ambitiös och rätt duktig i skolan så det är inte riktigt likt mig att lura till sådär mitt i en lektion. Min idrottslärare Elsie tar mig åt sidan under en lektion och frågar hur jag mår. Hon ser bekymrad ut. Förklaringen till hennes oro kommer sedan, hon kände igen signalerna.

Det som tillsist fick mig att gå till läkaren var att jag började få konstiga och oförklarliga blåmärken på benen. Det togs en massa blodprover och konstaterades att mina blodvärden var helt åt fanders. Vad det berodde på visste dom inte.

Två av undersökningarna var speciellt obehagliga och kommer tillbaka till mig då och då. Den ena, en benmärgsprovtagning från bröstbenet, som fortfarande och trots allt som sen skall hända är något av det mest skrämmande jag upplevt på sjukhus.

Jag ligger på rygg på en brits och det är minst tre personer som står omkring mig. Kanske är en mamma, men jag tror jag gått ensam dit. Sedan, efter lokalbedövningen, börjar de borra in i mitt bröstben för att kunna suga ut benmärg med en stor spruta. Senare, skall det visa sig, är höftbenet ett betydligt bättre ställe att borra i. Det är också där de kommer att ta resten av alla de benmärgsprov jag kommer att lämna. Det är inte behagligt på något sätt, men det känns i alla fall inte som att någon försöker suga ut ens hjärta med jättespruta.

Den andra undersökningen jag minns, den kom nog egentligen före, var på en vårdcentral där en läkare skulle undersöka mig för att försöka reda ut vad det var som egentligen var fel på mig. Efter han gjort allt det vanliga, känt på körtlar, kollat halsen, lyssnat på hjärtat så hade han inte hittat något fel. Jag får en remiss till en gynekolog vilket var väldigt skrämmande för mig som aldrig hade varit på en sådan undersökning förut. Och nu skulle de dessutom leta efter FEL!

I alla fall, det som gjorde att det här läkarbesöket har etsat sig fast hos mig är något som händer när jag har klätt på mig och är på väg ut ur undersökningsrummet. Läkaren stoppar mig plötsligt och säger: Vänta, jag måste känna efter med ett finger i din anal för att vara säker på att det inte är något där.
VAD??? Jag tror inte att det är sant.
Jag får lägga mig på sidan och bara bita ihop. Efteråt börjar jag gråta. Det kändes som ett övergrepp även om det säkert inte var det. Jag är sjutton år och verkligen inte van med sjukhus. Var var sjuksköterskan som borde varit med i rummet??

Från tiden mellan det att alla undersökningar startade tills dess jag fick diagnosen minns jag egentlligen inte så mycket. Jag ligger mycket på soffan hemma hos mina föräldrar och klappar katten. Katten, en stor gruse som aldrig varit av den kelvänliga sorten, är plötsligt mycket mån om att ligga nära mig. Som om han visste, gamle Måns. Han ville ta hand om mig.

En förmiddag ringer telefonen hos mina föräldrar. Vi ska in till Visby lasarett för att få svar på proverna. De vill att hela familjen skall följa med. Jag förstår att det inte är bra.

Hur allt började.

En helt vanlig men ledig vardagsmorgon ligger jag och min älskade i sängen och vägrar gå upp. Vi har säkert massor att göra (jag minns inte riktigt men jag gissar att det var så) men väljer att ligga kvar och njuta av vår arbetsfria dag. Plötsligt stelnar S till med handen på mitt vänstra bröst och säger: Emma, den här knölen här. Har du haft den förut? Jag känner efter. Jo, det är en knöl, men jag har inte känt den själv förut. Den är ganska stor och hård. Hur kan jag inte ha upptäckt den?  Paniken kommer i ett slag och jag börjar snyfta. Torrt och utan tårar.

S håller om mig och säger: Det är säkert ingen fara. Jag ringer till vår läkare och bokar en tid nu.