Hade bokat tid hos frisören i förra veckan. Ni vet det där dom säger om att "man måste klippa sig ofta för att få långt hår" och det där.
Jag vaknade på morgonen och kände att jag inte, inte, inte ville klippa av en endaste millimeter av mitt hår, som nu precis går att sätta upp med hårnålar, till något som nästan liknar min gamla frisyr.
Det är så himla pinsamt (förlåt Sophie!) men jag ringde och låtsades ha influensa för att jag inte pallade avboka med så kort varsel. (Jag lovar jag kommer snart - ska bara spara en centimeter till eller så!)
Det är väldigt svårt att förklara hur det känns att mista sitt hår. Så tydligt blir det helt plötsligt. Att man är så sjuk. Peruk kom ju inte på frågan så det blev en lugg i stället. I äkta hår med ett kardborreband som gjorde att den satt fast under turbanen. Jag minns lättnaden när luggen kom på posten och lyckan när den var i precis samma färg som gamla hår. Hur skönt det var att gå ut den dagen och nästan se ut som sig själv. Tog en massa självporträtt den eftermiddagen och vilade mig i fåfängan. Så skönt med det världsliga.
