Berg

Typ till helvetet och tillbaka igen (snart)

I onsdags mådde jag fortfarande piss. Nu börjar jag komma upp igen men fy för i helvete vilken omgång. Jag tror jag fick alla biverkningar man kan få. Muskelvärk, ledverk, feber, blåsor i munnen, uttorkade slemhinnor, torra ögon och nu - lite i efterhand - nån sorts utslag i ansiktet som grädde på moset.
Jag är så ofantligt trött.
Läste någonstans att cellgiftsbehandling förkortar ens liv med 10 år. Så nu när jag har fått två gånger så betyder det 20...? Eller?
Ska jag inte bli gammal?
Har såna problem med att få upp bilder i mitt huvud av mig själv som gammal och det skrämmer mig. Blir rädd för tankens kraft och tänker att om jag tänker på något hemskt så kommer det att hända och om jag inte kan föreställa mig något så är det för att det inte finns i framtiden. 

Ynklig

Precis som alla sagt kom biverkningarna av Taxoteren lite i efterhand. Har liggat klubbad hela dagen men värk hela kroppen och huvudet. Nu är klockan lite efter nio och jag börjar känna mig lite mer ok. Hoppas i morgon blir bättre. Tänker på resan till Lofoten i vår. Tänker på frisk luft.

Oron

I morgon. Första dosen Taxotere.
Idag. Möte med läkare Claus.

Jag hade en hel lista med frågor med idag till Claus. Jag fick hela bröstcancerforskningens historia från 50-talet till nu. Jag vet inte om det känns bättre, men jag tror det.

Vill inte skada min kropp mer, är rädd för långtidsverkningarna och för att bröstcancern ska komma tillbaka och för annan cancer. Vill veta om det finns något jag själv kan göra. Nej, säger Claus, det finns inget du kan göra. Kan det verkligen vara så?

Hallå Karolinska sjukhuset!!! Ni måste ringa upp alla unga kvinnor som fick helkroppsstrålning på nittiotalet och innan dess! Ni måste erbjuda dem extra undersökningar! Ni måste säga till dem att de skall vara extra uppmärksamma! Ni måste berätta för dem att strålningen de fick har gett dem ökad risk för andra former av cancer! Nu!!!

Lilla hjärtat. Brum Brum.

I dag har mitt hjärta blivit scannat. För att kolla att det pumpar normalt. Nästa vecka börjar jag med Herceptin som kan sätta ned hjärtats pumpfunktion. "Vissa personer har hjärtan som mopeder" - sa doktorn - "men ditt är en Harley Davidson."
Jag önskar att alla läkare kunde bli lite bättre på att tala i bilder. Jag förstår bättre då.

Sen gick jag till träningen och sprang extra länge på löpbandet. Nu när man har en Harley kan man ju inte ligga och fisåka.

Ett möte

I går när jag var och tränade på Center for kræft og sundhed mötte jag en kvinna som, liksom jag, för andra gången i livet drabbats av cancer. Det var första gången jag pratat med någon som har liknande erfarenheter som jag.
Hon kom fram till mig när jag precis skulle köra i gång i benpressen. Jag tror inte någon som inte har varit i den här situationen kan förstå hur det är möjligt att tala om döden, med någon man träffat för tre minuter sedan. Jag visste inte heller att man kunde det. Jag satt kvar i benpressen och grät när hon berättade om hur hon i december förra året för andra gången drabbats av bröstcancer. En helt annan sort, och utan något samband med den sjukdom hon slagits med för bara tre år sedan.

Så många tankar vi delar hon och jag.

Hon sa: "Jag ser tankarna jag har som en väg jag går. Några människor kan följa en långt på vägen, allra längst kan kanske de som själva haft cancer gå med, men den sista biten, den som handlar om rädslan och tankarna om att dö, den är man ensam på"

"Det märkliga är att första gången jag blev sjuk var det något jag bara skulle klara. Det var en behandling jag skulle klara av. Komma igenom. Nu har jag blivit sjuk en andra gång och är övertygad om att det kommer att döda mig.
Människor i min omgivning tänker att jag har klarat det här en gång förut och att jag därför säkert kommer klara det igen. När mina egna tankar är omvända. Har man nu varit så lycklig att man klarat det en gång, vad är då sannolikheten för att man ska klara det igen?"


De mörkaste tankarna och den sista biten att vandra är du ensam om.


Jag hann inte träna så mycket i går, och jag promenerade hem med både enorma sorgkänslor och en upplevelse av att jag precis mött någon som förstod.

Obehagskänslan

Jag kan nästan inte vara i min egen kropp. Så här känns det: Tänk en stor och giftig fabrik, eller ett kärnkraftverk som läcker. Tänk en sjö vid sidan av. Tänk att att veta att du druckit vattnet från sjön. I flera dagar.
Vill knappt äta någon mat. Känns som att det är gift i allt.

Varför...

... går jag in och läser om sånt här?