Jag minns så tydligt hur alla drömmar som jag någonsin drömt om framtiden försvann på en sekund när jag satt i rummet på sjukhuset den där dagen. I samma stund som jag fick veta att läkarna skulle bli tvungna att operera bort mitt vänstra bröst på grund av cellförändringarna de hittat där blev allt framför mig bara blankt. Inte svart. Inte vitt. Bara ingenting.
Nu har det snart gått två år sedan dess och trots att det går ganska bra så är det som att jag har svårt att hitta tillbaka till de där storslagna drömmarna om framtiden. Famlar lite. Kan drömma om det lilla, men det stora känns främmande. En semla till fikat i eftermiddag. Ja. Så långt går det bra. Resten blir abstrakt. Kanske inte lika viktigt?
