Jag har kommit halvvägs!

Två dagar sedan tredje kuren nu (halvvägs!!) och jag har i vanlig ordning överskattat hur pigg jag är och varit ute och ränt på stan. Blev belönad med huvudvärk från helvetet och somnade efter jag ätit en portion av S fantastiska pytt i panna.

I tisdags innan det var dags för giftet fick jag ett möte med läkaren. Eftersom min ordinarie var sjuk så var det en annan där för att prata med mig. Det var ett väldigt bra möte. Kanske var hon extra bra och pedagogisk när hon förklarade vad som ska ske härnäst eller så var det bara så att jag, i motsats till de flesta andra läkarbesök, kände mig rätt lugn och inte grät (så mycket).

Jag har tänkt mycket på mitt andra bröst och om jag verkligen vill att det skall finnas kvar längre. På ett sätt gör det mig lite ledsen. Som när man tittar på gamla fotografier och minns hur bra allt var en gång, om ni förstår. På ett sätt är jag rädd för det. Rädd för alla små milimeterstora klumpar det kan ha inuti sig med stora farliga C.

I alla fall så tog jag upp det med den här nya läkaren och hon sa att hon förstod. Det var så obeskrivligt skönt. Hon förklarade för mig att den typen av strålbehandling jag fått 1995, helkroppsbestrålning och därmed strålning direkt mot bröstbenet, inte längre ges till unga kvinnor på grund av att risken att utveckla bröstcancer senare i livet är så pass stor. Hon sa också att det inte är helt enkelt att få lov att operera bort ett helt friskt bröst om anledningen till bröstcancern inte är genetisk, men att hon verkligen skulle undersöka det då min situation var så speciell.

Mina bröst har varit världens bästa bröst. Jag har älskat dom mycket och vet inte när jag ska börja sörja dom. Kanske först när allt är klart.

Släck solen tack.

Snart en vecka sedan cellgiftskur nummer två. Kroppen börjar lyda mig igen men själen är det inte lika gott ställt med. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara detta.
Skulle träffa en gammal klasskompis i dag och ta en kaffe men var tvungen att ringa och säga att jag inte kunde. Jag ville inte visa mig utomhus. Jag är just nu det fulaste jag sett. Det är det jag tänker på, när jag inte tänker på hur rädd jag är för att dö.

Hej igen Google

Hur lever man med rädslan för att bli sjuk igen?

Det händer så fort nu

I söndags kom jag hem från mamma och pappa. Håret hade börjat ramla av i stora tussar den föregående veckan. Jag sa till mamma att jag ville att vi skulle ta fram trimmern och raka bort det eftersom jag tyckte det var jobbigt med så mycket löst hår. Mamma undrade om jag inte ville vänta tills jag kom tillbaka till Köpenhamn. Så att S kunde vara med.
Lite konstigt kanske för någon som inte vet hur det var förra gången.

Då var jag inlagd och hade varit ensam på sjukhuset ett par dagar för första gången. Håret trillade snabbt den gången och mamma, som varit hemma på Gotland, mötte mig i korridoren på KS. Det måste varit jobbigt för henne att se mig komma emot henne i klädd sjukhusskjorta, droppställning och flint.

Hon ville nog inte att S skulle få den chocken.

När jag kom hem, sent på söndagskvällen, fick S hjälpa mig att raka bort det tunna håret som var kvar. Jag grät en skvätt och tänkte:
Nu ska jag ut i krig.

Det är ok...