Det händer så fort nu

I söndags kom jag hem från mamma och pappa. Håret hade börjat ramla av i stora tussar den föregående veckan. Jag sa till mamma att jag ville att vi skulle ta fram trimmern och raka bort det eftersom jag tyckte det var jobbigt med så mycket löst hår. Mamma undrade om jag inte ville vänta tills jag kom tillbaka till Köpenhamn. Så att S kunde vara med.
Lite konstigt kanske för någon som inte vet hur det var förra gången.

Då var jag inlagd och hade varit ensam på sjukhuset ett par dagar för första gången. Håret trillade snabbt den gången och mamma, som varit hemma på Gotland, mötte mig i korridoren på KS. Det måste varit jobbigt för henne att se mig komma emot henne i klädd sjukhusskjorta, droppställning och flint.

Hon ville nog inte att S skulle få den chocken.

När jag kom hem, sent på söndagskvällen, fick S hjälpa mig att raka bort det tunna håret som var kvar. Jag grät en skvätt och tänkte:
Nu ska jag ut i krig.