Snart en vecka sedan cellgiftskur nummer två. Kroppen börjar lyda mig igen men själen är det inte lika gott ställt med. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara detta.
Skulle träffa en gammal klasskompis i dag och ta en kaffe men var tvungen att ringa och säga att jag inte kunde. Jag ville inte visa mig utomhus. Jag är just nu det fulaste jag sett. Det är det jag tänker på, när jag inte tänker på hur rädd jag är för att dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar