I går när jag var och tränade på Center for kræft og sundhed mötte jag en kvinna som, liksom jag, för andra gången i livet drabbats av cancer. Det var första gången jag pratat med någon som har liknande erfarenheter som jag.
Hon kom fram till mig när jag precis skulle köra i gång i benpressen. Jag tror inte någon som inte har varit i den här situationen kan förstå hur det är möjligt att tala om döden, med någon man träffat för tre minuter sedan. Jag visste inte heller att man kunde det. Jag satt kvar i benpressen och grät när hon berättade om hur hon i december förra året för andra gången drabbats av bröstcancer. En helt annan sort, och utan något samband med den sjukdom hon slagits med för bara tre år sedan.
Så många tankar vi delar hon och jag.
Hon sa: "Jag ser tankarna jag har som en väg jag går. Några människor kan följa en långt på vägen, allra längst kan kanske de som själva haft cancer gå med, men den sista biten, den som handlar om rädslan och tankarna om att dö, den är man ensam på"
"Det märkliga är att första gången jag blev sjuk var det något jag bara skulle klara. Det var en behandling jag skulle klara av. Komma igenom. Nu har jag blivit sjuk en andra gång och är övertygad om att det kommer att döda mig.
Människor i min omgivning tänker att jag har klarat det här en gång förut och att jag därför säkert kommer klara det igen. När mina egna tankar är omvända. Har man nu varit så lycklig att man klarat det en gång, vad är då sannolikheten för att man ska klara det igen?"
De mörkaste tankarna och den sista biten att vandra är du ensam om.
Jag hann inte träna så mycket i går, och jag promenerade hem med både enorma sorgkänslor och en upplevelse av att jag precis mött någon som förstod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar