Peruk

Om några få dagar kommer håret mitt att börja trilla av. Det känns inte så kul. Har försökt förbereda mig så gott det går genom att klippa mig kort och försöka hitta något alternativ till huvudduk som känns ok. Jag känner mig inte förberedd över huvud taget.

1995, när jag var sjuk första gången, betydde det konstigt nog mindre än det gör nu. Den gången hade jag inga som helst förhoppningar på att jag skulle leva ett normalt liv under behandlingen och det kändes inte som att det spelande någon roll vad för slags frisyr jag hade inne på mitt rum på Karolinska.

Jag sa ändå ja när de erbjöd mig peruk och det kom en snäll dam med olika modeller som hon visade mig när jag låg i sängen med dropp. Jag var nog ganska viljelös omkring det där. Det spelade ingen roll. Perukdamen tittade på det hår som satt kvar på min skalle och valde en härlig sak ur Dolly Partons egen serie samt försäkrade mig att den "gick att klippa ur och klippa till så den inte blev så stor". Tjena. Dolly Parton är fantastisk men hennes hår passade helt enkelt inte på mig.

Jag tog mig igenom hårlösheten den gången med gubbkepsar och olika snusnäsdukar. Som jag minns det så gick det ganska bra, kanske på grund av att det då, 1995, var lite inne för tjejer att raka huvudet. Jag var alltså inte trendig, kan jag informera om nu i efterhand, men folk fick ju gärna tro det :)

Med hopp om att något kanske skulle ha hänt på fronten åkte jag trots allt ut till Charlottenlund (fancy förort till Köpenhamn) idag för att kolla in ett perukställe som min sjuksköterska tipsat mig om. Jag hade hoppats på att hitta en liten lugg att stoppa in under sjalen eller nåt. Tyvärr verkar perukhår anno 2011 vara av samma Barbiekvalitet som 1995 så jag kom hem med en liten mössa i trikå i stället. Undrar vad Dolly skulle sagt om den.