1995 och jag har precis fyllt 17 år. Jag har den bästa tiden i mitt liv. Jag har flyttat hemifrån för att gå på gymnasiet och jag har fått en massa nya vänner som jag dricker påtår, tretår och tiotår med varje eftermiddag på "vårt" café. Jag har sol i sinnet och framtidstro. Livet börjar nu!!!
Det är bara så konstigt att jag är så trött. Jag kan inte hålla mig vaken på lektionerna. Jag somnar i tid och otid och mina lärare börjar undra om något är fel. Jag är ganska ambitiös och rätt duktig i skolan så det är inte riktigt likt mig att lura till sådär mitt i en lektion. Min idrottslärare Elsie tar mig åt sidan under en lektion och frågar hur jag mår. Hon ser bekymrad ut. Förklaringen till hennes oro kommer sedan, hon kände igen signalerna.
Det som tillsist fick mig att gå till läkaren var att jag började få konstiga och oförklarliga blåmärken på benen. Det togs en massa blodprover och konstaterades att mina blodvärden var helt åt fanders. Vad det berodde på visste dom inte.
Två av undersökningarna var speciellt obehagliga och kommer tillbaka till mig då och då. Den ena, en benmärgsprovtagning från bröstbenet, som fortfarande och trots allt som sen skall hända är något av det mest skrämmande jag upplevt på sjukhus.
Jag ligger på rygg på en brits och det är minst tre personer som står omkring mig. Kanske är en mamma, men jag tror jag gått ensam dit. Sedan, efter lokalbedövningen, börjar de borra in i mitt bröstben för att kunna suga ut benmärg med en stor spruta. Senare, skall det visa sig, är höftbenet ett betydligt bättre ställe att borra i. Det är också där de kommer att ta resten av alla de benmärgsprov jag kommer att lämna. Det är inte behagligt på något sätt, men det känns i alla fall inte som att någon försöker suga ut ens hjärta med jättespruta.
Den andra undersökningen jag minns, den kom nog egentligen före, var på en vårdcentral där en läkare skulle undersöka mig för att försöka reda ut vad det var som egentligen var fel på mig. Efter han gjort allt det vanliga, känt på körtlar, kollat halsen, lyssnat på hjärtat så hade han inte hittat något fel. Jag får en remiss till en gynekolog vilket var väldigt skrämmande för mig som aldrig hade varit på en sådan undersökning förut. Och nu skulle de dessutom leta efter FEL!
I alla fall, det som gjorde att det här läkarbesöket har etsat sig fast hos mig är något som händer när jag har klätt på mig och är på väg ut ur undersökningsrummet. Läkaren stoppar mig plötsligt och säger: Vänta, jag måste känna efter med ett finger i din anal för att vara säker på att det inte är något där.
VAD??? Jag tror inte att det är sant.
Jag får lägga mig på sidan och bara bita ihop. Efteråt börjar jag gråta. Det kändes som ett övergrepp även om det säkert inte var det. Jag är sjutton år och verkligen inte van med sjukhus. Var var sjuksköterskan som borde varit med i rummet??
Från tiden mellan det att alla undersökningar startade tills dess jag fick diagnosen minns jag egentlligen inte så mycket. Jag ligger mycket på soffan hemma hos mina föräldrar och klappar katten. Katten, en stor gruse som aldrig varit av den kelvänliga sorten, är plötsligt mycket mån om att ligga nära mig. Som om han visste, gamle Måns. Han ville ta hand om mig.
En förmiddag ringer telefonen hos mina föräldrar. Vi ska in till Visby lasarett för att få svar på proverna. De vill att hela familjen skall följa med. Jag förstår att det inte är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar