Om döden.

Vid ett tillfälle kom en sorts insikt till mig. Jag tror att det var när min vän Ny gick bort för ungefär ett år sedan.
Så mycket död och lidande i mitt liv under så lång tid. Plötsligt var det som att något hände med tanken på döden. Den blev i ögonblicket lika verklig som livet.
Lika närvarande. Och lika naturlig.
Inte för att jag inte sörjde, för det gjorde jag, men det var som att en helt annan bild av döden formades inuti mig. Inte som något som kommer sen - utan som något som finns hela tiden. Som en andra fåra i en jordig åker som löper helt tätt och vid sidan av den fåra som är livet. Den bilden kändes så bra och verklig. Doften av jorden, marken, dammet och solen ovanför. Inte så farligt att kliva över i den andra fåran. Inte så skrämmande.
Tanken på att de jag känt och älskat bara tagit ett kliv åt sidan för att fortsätta framåt. Inget stort mörker som slukat dom och som sen skall sluka mig. De fortsätter vid sidan av mig tills jag lyfter träskon och kliver över jordvallen mellan fårorna. Jag kan leva med att veta att det är så det ser ut.